Egogiirl

Jag kom hem från Bonnie igår kväll. Hemma. Är detta hemma? Jag förvånas över hur jag hela tiden känner mig mer hemma på andra platser. Detta är inte hemma längre. Det var hemma för tio år sedan. För 6 år sedan. Men inte nu. Jag bor här. Men det är inte hemma. Det kan inte vara hemma.

Bonnie och jag var i Stockholm i Torsdags. Vi blev avsläppta i Stuvsta och tog sedan pendeln. Jag kommer ihåg för två år sedan. Då var Stockholm jättespännande. Det var liksom coolt och lite fascinerande. Nu är det något helt annat. När vi satt där på pendeln in till Stockholm City insåg jag att det kändes hemma. Det är dit jag ska. Det är Stockholm som är mitt hemma. När jag åker till Stockholm åker jag inte bort. Jag åker hem. Och det är så mycket mer än bara något jag säger. Det är en känsla. Det är en dröm. Kan det vara så att drömmen om Stockholm har gjort att man får den känslan? Jag tror faktiskt det är tvärtom. Att känslan har byggt drömmen.

Det är iallafall min strävan efter Stockholm som ger mig den lilla lilla motivationen att gå till skolan varje morgon.
Jag vet att en dag, då kommer jag också vara där. Då kommer jag slippa detta.
En dag kommer jag slippa bo här. Jag kommer slippa människorna. Slippa det obefintliga tempot. Slippa allt.
Börja om på nytt.
Åh, vad jag längtar!


Vanlig syn från tåget till Stockholm