Egogiirl

Det är den 18 Augusti idag. Den 18 augusti kommer alltid att vara en väldigt väldigt speciell dag. Idag för 3 år sedan hade Lena Philipsson en konsert på Gröna Lund. En konsert som vi phans pratat om länge. Det var där det skulle hända. Det var där vi skulle träffas.



Jag minns det som om det var igår. Det var helt sjukt varmt! Vi i princip levde på glass. Alla var, dagen till ära, klädda i rött. Vi hade en massa kupper (ballongkast, grattis på namnsdagen skrik, gosedjursattack i Kärleken är Evig med mera) och kärleken och tillhörigheten jag kände den kvällen vet jag inte om jag har upplevt varken innan eller efter den kvällen. Vi var en. Trots att vi var så många från så olika delar av sverige i så många olika åldrar så var vi verkligen EN. Det var vi och Lena. På Gröna Lund. Känslan är obeskrivbar. Jag har aldrig sett Lena så rörd som när hon framförde Om Igen som extranummer den kvällen. Det går som sagt inte att beskriva. Magi. Det är utan tvekan en av de absolut bästa konserter jag varit på. Någonsin.

Och när vi alla trodde att det inte kunde bli bättre fick vi veta att vi skulle få TRÄFFA Lena efteråt. Innanför kravallstaketet. Och det var där och då, när vi tog gruppbilden, som vi blev Ph IFK. Lenas fotbollslag.


Jag kan verkligen sakna den dagen. Men det jag saknar mest är den tillhörigheten som vi hade då. Det har hänt en del på dessa tre år men jag hoppas att någon gång i framtiden få uppleva samma magi med er, Ph IFK, som vi upplevde den där augustikvällen för tre år sedan...