Egogiirl

Om exakt en månad fyller jag 18 år. Let's be honest. Jag är livrädd! Det känns som ett så otroligt stort steg. 7 Februari 2010. Oj vad jag har pratat om det där datumet. Tänkt på det. Funderat över det. Kanske längtat lite till och med. Nu är det nära. Nu är det väldigt nära. Jag längtar inte så mycket längre. Jag är mest bara rädd.

Vad förväntas av en 18 åring? Mer än av en 17 åring. Såklart. När du är 18 är du myndig och du ska klara dig själv. Du ska ta ansvar för dig och dina handlingar och du ska börja skaffa dig ett liv. Du ska ta körkort och plugga röven av dig. Jag  vet inte om jag är redo än. Om jag är tillräckligt förberedd. Nu tror jag inte att det är ett så stort steg som jag beskriver det. Inte utanpå iallafall. Men jag tror det händer något på insidan när man fyller 18.

Jag fyller först. Hela min klass (ja, förutom Eric som varit snart fyller 20) ska fylla 18 iår. Många vänner ska fylla 18. Men jag är först. Jag vill inte riktigt vara först. Jag vill stå bredvid och se på först. Betrakta.

Visst kommer det kännas som lite av en befrielse också. Så mycket man kan göra. Så mycket man inte behöver "låta gå". Men ändå.

Ganska ofta så känner jag mig fortfarande som den där treåringen som posade i mina coolaste solglasögon vid diskbänken för mamma.