Ett sista farväl
På något sätt känns det som om det är meningen att våra (jag borde kanske skriva mina här) resor inte ska sluta riktigt som planerat. Nu sitter jag här igen. Hemma. I mitt eget rum. Det är med trötta ögon jag tittar på skärmen framför mig. Allt började i lördags när min hals började göra ont. Lite random sådär. Eftersom jag i princip alltid har ont i halsen reagerade jag inte på detta överhuvudtaget. I söndags var det kaos på många olika sätt och när jag vaknade upp i måndags var jag sjuksjuksjuk. Jag mår bra nu. Jag hade säkerligen kunnat stanna kvar i Stockholm. Men på något sätt kändes det inte rättvist mot mina kompisar. Jag skulle inte vilja hänga ihop med någon som springer runt på ett halsvirus (jag är ganska övertygad om att det är vad jag har. Brukar vara så) och hela tiden veta att jag kanske kan bli smittad. Jag vill inte heller leva med att jag sabbat för dem nu när så mycket väntar i augusti.
Imorgon var det meningen att jag och Bonnie skulle åka till Gävle och se Diggiloo. Jag låg länge inatt och gruvade mig för hur jag skulle göra. Jag hade kunnat åka. Utan tvekan. Men hade det varit värt det? Hade det varit värt att kanske smitta någon människa som står mig nära? Nej, inte alls. Jag övertalade mig själv att jag ska se Diggiloo om två veckor och Alcazar igen veckan efter. Jag behöver inte se det i Gävle. Visst, det gör lite ont i hjärtat att missa det och det gör mig inte jätteglad. Men jag tror ändå jag har valt rätt. Jag gjorde rätt i att åka hem. Vila lite och sen köra igen.
Samtidigt som jag innerst inne vet att detta är rätt så kan jag inte låta bli att tycka att det känns fel. För första gången på mycket länge känner jag mig sådär sjukligt tom inombords. Något fattas mig. Den sjuka stockholmsrytmen. Spontaniteten. Men allra mest mina fina vänner. Det är en sjukt ambivalent känsla för när vi kom hem till samhället jag och mamma så kunde jag för första gången i mitt artonåriga liv säga till min mamma att "Nu är jag hemma igen" och mena det. Ambivalensen i detta gräver ett stort hål i mitt bröst.
Jag är övertygad om att allt kommer bli bra. Hålet kommer täppas igen. Halsen kommer läka. Vännerna kommer samlas igen. Tillsammans kommer vi springa igenom den sjuka Stockholmsrytmen och skrika sönder halsarna ännu en gång.
Med dessa ord tackar jag för mig. Detta är mitt absolut sista blogginlägg här. Övertygelsen om att vi hörs någon annanstans ganska snart är stor. Var och när står fortfarande skrivet i stjärnorna.
/s
Imorgon var det meningen att jag och Bonnie skulle åka till Gävle och se Diggiloo. Jag låg länge inatt och gruvade mig för hur jag skulle göra. Jag hade kunnat åka. Utan tvekan. Men hade det varit värt det? Hade det varit värt att kanske smitta någon människa som står mig nära? Nej, inte alls. Jag övertalade mig själv att jag ska se Diggiloo om två veckor och Alcazar igen veckan efter. Jag behöver inte se det i Gävle. Visst, det gör lite ont i hjärtat att missa det och det gör mig inte jätteglad. Men jag tror ändå jag har valt rätt. Jag gjorde rätt i att åka hem. Vila lite och sen köra igen.
Samtidigt som jag innerst inne vet att detta är rätt så kan jag inte låta bli att tycka att det känns fel. För första gången på mycket länge känner jag mig sådär sjukligt tom inombords. Något fattas mig. Den sjuka stockholmsrytmen. Spontaniteten. Men allra mest mina fina vänner. Det är en sjukt ambivalent känsla för när vi kom hem till samhället jag och mamma så kunde jag för första gången i mitt artonåriga liv säga till min mamma att "Nu är jag hemma igen" och mena det. Ambivalensen i detta gräver ett stort hål i mitt bröst.
Jag är övertygad om att allt kommer bli bra. Hålet kommer täppas igen. Halsen kommer läka. Vännerna kommer samlas igen. Tillsammans kommer vi springa igenom den sjuka Stockholmsrytmen och skrika sönder halsarna ännu en gång.
Med dessa ord tackar jag för mig. Detta är mitt absolut sista blogginlägg här. Övertygelsen om att vi hörs någon annanstans ganska snart är stor. Var och när står fortfarande skrivet i stjärnorna.
/s
