Egogiirl

Jag satt här och pluggade till religionsprovet när Stay the night började välla ut från mina högtalare. Det finns nog ingen låt som väcker så mycket minnen och känslor som den låten. Som betyder så mycket. Det är så mycket mer än en låt. Den är liksom Alcazar. Det har gått ett och ett halvt år, 1 år och 7 månader för att vara exakt,  sedan jag och Bonnie sjöng singstar på Centralstationen i Göteborg under schlageryran och Cam berättade att Alcazar skulle uppträda klockan två. ”Kul grej” tänkte vi. Såhär ett och ett halvt år senare kan jag bara le åt vår inställning till allt.  Vi tyckte mest bara att det var ett trevligt tidsfördriv och snackade med dem endast för att ha underlag för vår dåvarande schlagerblogg. Det klickade direkt. Vi tyckte att Tessan var vrålcool. Att Andy var skitkul. Och att Lina var hur trevlig som helst.

Man kan fråga sig om det var ödet som gjorde att vi båda två hade hört deras nya singel, We keep on rockin (som nu började spela här, läskigt!), för första gången på morgonen innan vi åkt till Göteborg? Lite komiskt är det ju trots allt. Jag kan dock inte släppa tanken på om vi hade gillat dem lika mycket om de inte hade  fått så mycket respons från start. Jag gissar att det hade varit helt annorlunda då. För när vi, en vecka senare, dök upp i Västerås på deras gig där och Lina efter ”konserten” bokstavligt talat slängde sig på oss så tror jag att både jag och Bonnie var fast. Sen när vi, tredje gången vi såg dem, fick en hyllning av Lina från scenen där hon berättade för övriga publiken att vi var ”helt fantastiska” då var vi så fast att det inte fanns. Även om vi kanske hade lite svårt att acceptera det i början.

Alcazar är så mycket mer än en grupp på tre muppar som sjunger glad dansmusik för mig. De är på något sätt en trygghet. Något att luta sig tillbaka på. En energikälla. Och kanske lite av en ”äktenskapsmäklare”. För saken är den att de gånger jag och Bonnie har varit osams så har det varit på någon av alla deras konserter som vi på något sätt jobbat oss igenom problemet. Jag vet inte riktigt hur.  Kanske att vi är de enda som förstår den oerhörda lyckan som uppstår på deras konserter?

Åter till Stay The Night, denna fantastiska låt. Jag minns när jag och Bonnie hörde den för första gången. Gud alltså, först tyckte jag det lät jättekonstigt sen när de började sjunga refrängen då grät vi båda två. Vi satt på övervåningen på Nordstan i Göteborg och GRÄT! Låten som vi hade väntat på att få höra sedan 14 Oktober och som vi spekulerat sönder var det bästa vi någonsin hört.  Vi var helt säkra på att dem skulle gå långt. Att detta skulle funka. Denna gång skulle det gå.

När vi sedan skulle få höra låten första gången live. I direktsändningen av Melodifestivalen i Göteborg var vi så nervösa vi inte visste vart vi skulle ta vägen. Känslan när Petra presenterade dem och introt började spela och man såg alla stora skärmar och färger och Lina, Andreas och Tess som var så sjukligt snygga. Den känslan som uppstod då. Det lyckoruset, det är nog en känsla som jag aldrig kommer att kunna förmedla. Det är något som är mellan mig och Bonnie. Något som vi delar och som bara vi förstår. Om jag måste välja ut mina bästa tre minuter någonsin. Då skulle det bli dem.

Jag älskar Stay The Night. Kläderna, koreografin, ljuset, discokulorna, kören. Allt är så välproducerat och så genomarbetat.  Jag kan inte tröttna på låten. Varje gång upptäcker man något nytt att förundras över.  Precis som med Alcazar.

Bilden tagen innan efterfesten när Alcazar gick vidare till final med Stay the night.

"Till våra fina prinsessor!"

Love, Love, Love

I ett helt vanligt samtal mellan Bonnie och Sara;

Sara; Men... när vi vinner melodifestivalen då.. Eller.. Inte vi. Dom.
Bonnie och Sara; *brister ut i gapskratt*

.. Känns som att detta börjar gå lite överstyr nu?


Vi. Och Dom. Eller nått.