Egogiirl

Förklaring till blogginlägget under;

Jag bor ihop med min mamma, hennes sambo (som jag vägrar kalla för låtsaspappa) och deras dotter (min halssyster).

Min mamma träffade Arne som han då heter när jag var typ 4 år. Han var jättesnäll och jag gillade honom. Han behandlade mig som sin egen. Sen blev mamma gravid när jag var 6 år. Jag fick en lillasyster.
Helt plötsligt fanns det ingen tid för mig. Allt engagemang las på min lillasyster. Alla pengar. Allt. 

Efter det så har det gått i omgångar, ibland har han varit snäll och ibland finns jag inte.
Jag har väl inte alltid varit så snäll mot honom men gudarna ska veta att jag har försökt.
Dom senaste åren har det bara gått utför och jag klarar inte av människan. Han ignorerar mig. Svarar knappt på tilltal. Fortfarande är det så att han KAN vara snäll och trevlig. Men det händer inte ofta.
Som exempel kan jag ta när vi en dag skulle äta revbensspjäll. Arne dukade fram bestick. Åt alla utom mig. Trots att jag stod i köket. Trots att det var en tallrik framdukad till mig. Detta kan låta som en skitsak men för mig är det inte det. Det sårar.
När han blir arg på mig går det ut över min mamma. Han anser att jag bara slösar pengar. Att det är det enda jag gör i vår "familj". Slösar pengar. Inte på kläder. Utan när mamma ibland blir tvungen att hämta mig vid tågstationen eller sånt. För bensinen kostar ju. Lillasyster kan man dock skjutsa runt hur mycket som helst.

Jag har bott med den här människan (som jag fortfarande vägrar kalla för låtsaspappa) i 12 år.
 Jag vet inte om jag klarar 3 år till.
Nu vet ni iallafall hur det ligger till.
Eller nej, ni vet egentligen ingenting. Allt detta är ganska ytligt. Det som är jobbigt är inuti mig.
Men jag blir tvungen att kämpa igenom tre år.
Sen drar jag & Bon tll Stockholm.