Egogiirl

Jag har trots min ringa ålder upplevt en hel del och gjort massor av saker som andra i min ålder bara drömt om. Sett de flesta artister vi har i Sverige, rest land och rike runt, varit på diverse tillställningar och tagit mig in på ställen och tillställningar där jag egentligen inte får vara. Jag har varit backstage och tagit grimasbilder med Lena Philipsson, jag har hoppat i ring och skrikit av lycka tillsammans med Alcazar och jag har tillbringat otaliga timmar på tåg och bussar. Till slut går luften ur en och det är inte roligt längre. Man söker nya äventyr. Jag tror att jag har hittat mitt nästa men tills jag är säker på att det är det jag vill göra och jag vet att det är så det blir så får det vara hemligt.

Att jag valde att gå den väg jag gjort har gett mig så extremt mycket. Självförtroende och självständighet bland annat. Jag har också fått lära mig att för att få folk att lyssna måste du beté dig som en vuxen vilket jag tror har hjälpt mig mycket och inte minst hjälpt mig att växa som människa. Förutom alla bra egenskaper det gett mig så har jag funnit fantastiska vänner. Människor som verkligen fascinerar mig och som tillsammans bildar ett enormt kontaktnät.

Men det är inte bara bra. Jag har försummat vänner och familj här hemma oerhört. Inte minst mig själv. Jag tror att jag någonstans på vägen tappade bort mig själv. Jag blev kvar på någon av alla de perronger jag stått och väntat på tåget. Jag gick på tåget men lämnade kvar mig själv. Låter flummigt det vet jag men jag tror att det är så det är.

Ganska ofta frågar jag mig själv vem jag är. Jag tycker det är en svår fråga. Jag trodde att jag hade svaret på den frågan. Trodde att det var mitt öde att göra det jag skrivit om ovan. Numera är jag lite itudelad i den frågan. Jag vet helt enkelt inte. Och vet inte jag, hur ska människor i min omgivning veta? Jag säger absolut inte att mina vänner inte känner mig för det vore att förolämpa dem. Antagligen känner de mig bättre än jag känner mig själv.

Jag är ganska övertygad om att detta blir min sista sommar där ute så att säga. På konserterna. Tillsammans. Skulle det bli likadant nästa sommar skulle det isåfall vara för att få säga adjö inför nästa äventyr. För det äventyret är långt långt bort. Väldigt långt bort. Jag vet inte om jag törs. Om jag klarar av det. Men hur ska jag kunna veta om jag inte testar?

I augusti börjar skolan igen. Jag kan säga att jag ser fram emot det oerhört. Jag har på något vis fått ett nytt perspektiv och tycker att det är oerhört viktigt om att ta hand vänskapsbanden på nära håll också. De är på många sätt mycket skörare än de banden man har längre bort. Det kommande läsåret kommer handla oerhört mycket om mitt och Mickes projektarbete, studenten,  förberedelse för det nästa som ska komma och inte minst se till att jag vågar ta steget och hoppa.

Självklart kommer det vara melodifestival mitt uppe i allt och såhär i juni tycker jag inte det känns så lockande. Jag vet inte hur mycket pengar jag är beredd att lägga på det. Det är dags för något nytt.

Mest bara för att detta inte ska bli underförstått vill jag bara klargöra att jag inte är deprimerad, nedstämd eller något sådant alls. Ibland behöver man bara skriva. Så jag gjorde det.

Allt det där är gjort nu. Snart är det dags för nya tag. Det är helt enkelt dags att börja läsa nästa kapitel och åka tillbaka till perrongen och hämta upp mig.

Jag har fattats alldeles för länge.