Egogiirl

Gårdagen var alldeles fantastisk händelselös. Så pass händelselös att jag inte ens hann blogga. Helt fantastiskt. Dagen började med att esteterna lussade för oss. Sjukt duktiga är dom. En av tjejerna, Tash, sjöng Halleluja och jag började böla. Hon är utbytesstudent från Australien och åker tyvärr tillbaka hem i januari. Men hon kommer utan tvekan bli något stort. Hon är en av de absolut bästa sångerskorna jag hört. Och då har jag trots allt hört stora delar av sveriges artistelit. Efter lussandet blev det lite julfika med klassen och våra mentorer. Sen började skoldagen med matte. Jag gjorde inga tal alls och kommer få så mycket ig att det inte finns. Efter matten hade vi svenska. Eller ja, vi hade eget arbete. Så vi gick och åt. Sen tog jag bussen hem då jag vägrade vara med och simma en gång till. Jag känner att jag har förnedrat mig tillräckligt. Väl hemma gjorde jag naaaaada.

ego var luciafin.

Idag har vi varit i Örebro. Köpte en julklapp till mamma och en till pappa. Och har dessutom pengar över!  Så det blir nog så att pappa får en julklapp till. :-) Sen när vi kom hem fick vi främmande och nu sitter jag här. Imorgon tänkte jag försöka slå in lite paket och städa lite.


Dom hade roliga ritmojänger på IKEA och jag påbörjade röstningskampanjen. Heja Alcazar!

Jag tycker det där med idoler är svårt. Jag vill inte kalla mina "idoler" för just idoler. Även om de placeras in i det facket. Jag tycker det låter så fel. Jag kan dock inte sätta fingret på varför. Jag känner att det låter lite.. som att man typ tolv år. Ungefär. Jag får ofta frågan Vem jag gillar mest. Folk frågar varför jag pratar så mycket om alcazar när det är Lena Philipsson som är min idol. Jag har svårt att definera vem jag tycker om mest. Det är omöjligt. Låt mig berätta min resa.

Sommaren 2003 var jag och min pappa och besökte min storebror och hans sambo som bor i Sälen. Samtidigt som vi var där var det någon som kallas det för "Speldosa" där. Min bror hade fixat biljetter och vi åkte dit med några kompisar till min bror då. Jag kommer ärligt talat inte ihåg någonting därifrån. Bara att Lena Philipsson var med. Jag tyckte hon var bra och pappa köpte en skiva med henne till mig på Statoil. Det var inte mer med det. Sedan dök hon upp igen. I Melodifestivalen 2004. Jag tyckte hon var sjukt bra och var därmed fast. Sedan dess har Lena Philipsson varit min största idol. Eller musikaliska förebild kan man också kalla det. I ungefär samma veva gick Carolina Gynning in i Big Brother huset. Jag kommer ihåg att jag fascinerades av denna kvinna. Tyckte att hon var grymt cool och jag blev sjukt glad när hon sedan vann BB. När hon senare släppte sin bok, egogirl, köpte jag den och den är sedan dess min bibel.

Det var bara Lena väldigt länge faktiskt. Visst lyssnade man på annan musik också. Men det var Lena som var bäst. Någon gång sommaren 2005 upptäckte jag även Dea Norberg. Jag tyckte hon var söt och bra, mest för att hon körade till Lena men det var liksom inte mer med det. Det tog ett tag innan jag verkligen insåg hur bra hon faktiskt var. Sommaren 2006 kanske. Men hon var vid sidan om. Det var fortfarande bara Lena.

2007 sedan såg jag Dea första gången utan Lena. Jag gick på konsert för att se Dea. Markoolio konsert. Han hade även med sig en annan körsångerska, Jessica Marberger, och gud vad man inte brydde sig om henne. Dea och Jessica var med Marko på flera gig under hela sommaren och hösten 2007 och Jessica blev mer och mer accepterad. 2007 tog även Gynnings karriär fart på riktigt.

På hösten 2007 fick jag även upp ögonen för Caroline Jönsson, mest bara för att hon skulle ta över Deas roll som körsångerska i Lena och Orups show. Denna Caroline Jönsson var ju inte alls lika bra som Dea. Inte alls. Hon blev ganska rejält dissad. Precis som Jessica hade blivit. De var inte lika bra som Dea.

När vi sedan gick in i 2008 så var det Lena och Dea som gällde. Jessica var numera även hon accepterad men inte alls favoriserad på något sätt. Hon var liksom bara bra. Caroline fanns liksom där genom Lena men hon var ju fortfarande inte alls lika bra som Dea.

Sedan blev det Melodifestival. Det hela började i Göteborg och jag kan utan att ljuga säga att stora delar av mitt liv ändrades den dagen. Jag och Bonnie hade biljetter till direktsändingen och tillbringade hela dagen i Göteborg. På Centralstationen hade Aftonbladet lite event och en av tjejerna som jobbade där, Camilla, berättade för oss att Alcazar skulle komma och sjunga lite senare. Kul tänkte vi. Så när det väl var dags stod vi där, längst fram. Detta var alltså i Februari iår. Alcazar såg inte likadant ut som det tidigare gjort. iallafall. Från det att de gick upp scen är har jag varit kär i dom. Bon blev minst lika kär hon. Så när vi efter att ha tagit kort med dem lämnade centralstationen var vi alldeles lyriska. När vi senare samma dag fick se Caroline Jönsson på nordstan, stannade henne och pratade med henne var vi återigen kära. Caroline har även hon tagit en del av mitt hjärta.

Det hela fortsatte och när sen Jessica var med i förbandet i Mello och man insåg vilken fantastisk sångerska hon är fastnade man ännu lite mer.

I mars vann ju även Charlotte Perrelli Melodifestivalen och efter att ha hört Hero första gången har även Charlotte varit en favorit. Det hela har såklart växt i samband med att man träffat henne. Precis som med de övriga.
I Maj sen var jag på Rix Fm Festival i Stockholm. Och ett välbekant ansikte var med i förbandet där. Anna Andersson. Även kallad Annabelle. Hon hade varit en del av huskören i årets festival och blivit kallad annadenandra. Jag tyckte inte alls hon var så jättebra. Tills jag såg henne andra gången i Västerås. Efter varje rix gig växte hon i mina ögon och numera är även hon en stor favorit.

Alltså är det väldigt svårt för mig att säga vem jag tycker om mest. Det är omöjligt. Det går liksom inte att mäta. Utan Lena hade ju inte gillat någon av de andra egentligen. Lena är trots allt den enda jag börjat tycka om utan att ha träffat henne. Alla andra har jag träffat innan jag blivit fast. Jag tror det är så numera. Personligheten spelar verkligen in.
Man kan säga såhär. Lena Philipsson är någon som alltid kommer vara en stor del i mitt liv. Carolina Gynning är min förebild. Dea Norberg, Caroline Jönsson, Jessica Marberger och Anna Andersson är fyra körsångerskor som jag beundrar och tycker om lite för mycket. Jag ser fram emot att få se alla fyra gå solo. Alcazar har utan att jag har kunnat kontrollera det blivit sjukt stora favoriter som jag aldrig kommer kunna släppa taget om och Charlotte Perrelli är en människa som jag alltid kommer att beundra. Det som de alla har gemensamt är att alla på olika sätt tillfört saker till mitt liv. Vänner och upplevelser som jag aldrig vill vara utan.  Sen kan ni, om ni vill, kalla dom för mina idoler.

Jag med mina "idoler";




1. Lena Philipsson. 2. Carolina Gynning 3. Dea Norberg
4. Jessica Marberger 5. Caroline Jönsson
6. Alcazar 7. Charlotte Perrelli 8. Anna Andersson