Egogiirl

När jag var liten var jag bäst i klassen och väldigt länge var jag otroligt lättlärd och duktig i skolan. Numera är det tuffare men målen är dem samma. Kraven på mig själv. Jag avskyr att få betyget VG. Tyvärr tillhör jag den skaran barn som kan katagoriseras "VG-barn". Jag får VG på det mesta. Utom i matte då. Där får jag IG. Det spelar ingen roll hur mycket jag anstränger mig för att förstå eller hur bra jag tycker att proven går. När jag får det tillbaka står det ändå IG med röd penna.

Jag hör allt oftare den där rösten i huvudet. Den som talar om för mig hur värdelös jag är. Jag hatar när andra får bra betyg för då är dem bättre än mig. Tolka mig inte fel nu dock. Jag missunnar absolut inte mina vänners framgångar. Det är mer grejen att jag blir så otroligt svartsjuk. Vetskapen om att det finns så himla många som är så mycket mer begåvade än mig får mig att må dåligt. Känna mig ännu sämre. Jag ser det som ett bevis på att jag är dålig istället för ett bevis på att mina vänner är duktiga. 

När ett nytt ämne påbörjas så får man alltid kursplan och betygskriterier. Jag läser alltid kriterierna för MVG först. Oavsett ämne.

Eftersom jag var så otroligt lättlärd när jag var yngre så har jag aldrig behövt lära mig hur man pluggar. Vilket är mitt absoluta problem nu för nu måste jag ju plugga för dem höga betygen. Och med höga menar jag inte VG.

Låt mig förklara min avsky för VG. Det betyget är ett mellanting. Mittemellan bra och jättebra. Det är ett bevis på att du är bra men inte tillräckligt bra. Att du är en medelmåtta.

Jag vill inte vara en medelmåtta.