Perfektion, finns det?

Vi fick en uppgift i skolan att skriva om någon vi beundrar. Om förebilder. Efter att både ha lämnat in och fått tillbaka min text väljer jag nu att publicera mitt verk här.


Jag tror inte på perfekta förebilder. Jag tror inte att det existerar någon människa som man kan kategorisera som ”perfekt.” Om det skulle göra det, vem bestämmer? Det borde ju vara en tolkningsfråga. En människa som jag ser som perfekt kanske inte alls är perfekt i någon annans ögon. Jag har flera förebilder. Ingen av dem är perfekta. Alla har brister och jag tror att det är bristerna som gör dem till så fascinerande människor. En perfekt människa skulle vara ganska ointressant.  För att citera en mycket nära vän till mig ”En perfekt människa för mig är en människa MED brister! En människa i full perfektion på alla sätt är för mig inte perfekt utan tråkig och säkerligen oerfaren.”

Med dem orden skulle vilja berätta lite om en människa som jag beundrar oerhört mycket. En människa som fascinerar mig och som jag faktiskt har lite svårt att förstå mig på. En människa som utan tvekan faller in i kategorin ”Förebilder.”  Denna människa heter Eva Therése Margareta Merkel men är utan tvekan mer känd som Tess Merkel. Den blonda sångerskan i Alcazar. Jag tror att det är precis så folk ser Tess. Som den blonda sångerskan i discogruppen Alcazar. För mig är Tess väldigt mycket mer än så. Som jag skrev fascineras jag av Tess. Av hur hon lever och hur hon är som person. Tessan är en sådan människa som visar uppskattning bara genom blicken. Jag skulle inte vilja påstå att jag känner henne. Däremot vore det fel att inte säga att vi är bekanta efter alla gånger vi träffats. Jag ska erkänna att jag, när jag började gilla Alcazar, nästan var lite rädd för Tess. Jag hade sådan extrem respekt att jag varje gång hon sa något blev lite lätt ställd. Med tiden har rädslan i denna respekt försvunnit men jag respekterar självklart henne som person precis som jag respekterar mina vänner och andra människor i min närhet. Jag skulle vilja beskriva min relation till Tess genom att återigen låna ett citat från min vän: ” Tess kan bara genom ett "Hej tjejen!" få mig att känna mig OMTYCKT. Av henne! Hon som jag beundrar, idioliserar och ser upp till! Hennes åsikt som jag värderar otroligt högt. Den känslan är mer värd än alla pengar i världen.”

Tess blandar två väldigt olika liv genom att vara discodiva på nätterna och tvåbarnsmamma på dagarna och jag tycker det är så intressant att se hur hon blandar dessa världar. Jag tror inte att Tess är som alla andra mammor.  Jag tror att Tess är den där mamman som alla andra barn är avundsjuka på att dem inte har. Den där mamman som får alla barn att känna sig som superstjärnor.  Jag kan inte riktigt förklara det men Tessan är morsan som hellre åker snowracer med barnen på vintern än tittar på. Mamman som inte skäms för att hon köper färdiga mixer när hon ska baka. På något sätt så värdesätter hon livet på ett annorlunda sätt. I alla fall i mina ögon. Jag beundrar hur hon verkar ta livet precis så som det är och gör alla de där roliga sakerna som får barnen att känna sig sådär speciella.

Precis likadan tror jag hon är som vän. Jag tror att Tess värdesätter sina vänner väldigt högt och också visar det! Jag tror att hon är en bra och väldigt omtyckt vän och att hon är en sådan människa som inte bara tänker att hon måste ringa upp en vän utan också gör det. Jag tycker det är fascinerande hur Tess kopplar ihop vardagslivet med karriären.  Hur hon på dagarna är mamma och lämnar barnen på dagis & skola, fixar hemma, kanske tar en fika med någon kompis och lever ett relativt vanligt liv för att sedan, efter att hon nattat barnen, ”förvandlas” till en discodiva och åker och jobbar.

Jag beundrar Tessans förmåga att sprida glädje omkring sig. Att få folk att känna sig omtyckta. Jag beundrar henne för hur hon lyckas finna en balans i vardagen. För att hon är en så fruktansvärt duktig dansare och sångerska. För hennes kloka åsikter. För att hon är hon och för att hon står för det.

Som jag beskrev i början så tror jag inte att det finns några perfekta människor. Tess är inte perfekt. Men om perfektion skulle beskrivas så som min vän beskrev det så skulle Tessan inte vara långt ifrån.





Grattis på födelsedagen Micke!

Dagen som precis har passerat var/är ingen vanlig dag. Det är faktiskt Mikaels 18 års dag! The BIG 18! Jag var där själv för några månader sen men att fylla 18 på landet och fylla 18 i Stockholm är två helt skilda saker. Medans jag firade den hemma så vet jag att Micke i detta nu befinner sig på Regent Bar i Stockholm.

Hade något berättat för mig den där regniga Söndagen i Juli för 3 år sedan att jag 3 år senare skulle vara bästa kompis med den där dansande tönten så hade jag nog bara garvat rätt ut. Vi träffades första gången den 8 Juli 2007 på Parken Zoo. Jag var där med Bonnie och Micke var där med Carro. Två par bästa vänner som aldrig tidigare hade träffats. Jag och Bonnie tyckte att de var så töntiga som stod där och dansade koreografier. Markoolio skulle spela och vi var där för att se Dea. Så var även Micke & Carro. Det där är alltså 3 år sedan i sommar.

Jag skulle vilja påstå att Micke är en sån vän som det känns som att man känt hela livet. En vän man gnabbas med ibland men som man i princip alltid har extremt kul ihop med. En sån vän som alltid ställer upp och som alltid hjälper till. Jag är är väldigt tacksam över att ha en sån vän som Micke.

När jag tänker tillbaka på dessa 3 år slås jag över hur mycket vi gjort ihop. Melodifestivaler, Sommarkryss, Galenskaper, Middagar på tacobar, TV-inspelningar, konserter och bara allmänt mys ute på djurgården eller så. Jag är så glad att jag har dig och att jag har alla dessa minnen att dela med dig! Nu ska vi snart bege oss ut på nästa äventyr. Det kommer bli tufft men jag tror att det kommer att gå vägen.

Och juste.. förra sommaren så stod vi där tillsammans. På Parken Zoo. Micke, Bonnie, Carro & jag och vet ni vad vi gjorde? Vi dansade koreografier till Markoolio. Tänka sig.

Carolina Gynning

Texten ni nu ska få läsa skrev jag som ett arbete under Elevens Val på svenskan i höstas. Jag var otroligt nöjd med texten och lämnade in den i hopp om att få ett högt betyg. När jag fick den tillbaka stod det, precis som vanligt, VG på papperet och jag kände mig otroligt förödmjukad eftersom jag på något sätt blottat mig för en människa jag inte känner och sedan har denna människa betygsatt mina känslor och tankar med ett VG. Jag bestämde mig för att glömma texten för den var nog inte så bra som jag trodde. Men, efter att jag såg Carolina på Skavlan igår så bestämde jag mig. Observera dock att denna text är skriven 2009.


Carolina Gynning
Förebild, Företagare & Fantastisk


Den 10 Maj 2004 fick Carolina Gynning lämna Big Brother huset efter 109 dagar av ständig bevakning. En halv miljon kronor rikare och med en stämpel som Sveriges nya bimbo. Jag tyckte att denna kvinna var den coolaste människan i hela världen och beundrade henne otroligt. Hon var så annorlunda. Mycket av allt. Hon föll ur den svenska normen något så enormt att jag aldrig slutade förbluffas. Jag hade aldrig förr varit med om en människa som var så frispråkig. Jag var 12 år och ganska ovetande om att jag, 5 år senare, fortfarande skulle se Carolina som den coolaste människan på denna planet.


Jag har aldrig tidigare varit med om att människor har så mycket åsikter om en och samma människa. Jag har aldrig förut sett hur en människa kan vara så älskad och så hatad på samma gång. Och inte minst har jag aldrig varit med om att folk har haft så mycket fördomar och förutfattade meningar om en människa förut. Jag har flera gånger brutit ihop för att jag känt mig så hjälplös. För att jag inte kan ändra människors, ofta mycket felaktiga, bild. För att jag själv sett raka motsatsen till folks prat. Folks bild av Carolina är extremt medial och stämmer inte alls in på hennes egentliga jag.


2005 släppte Carolina, tillsammans med Ingrid Carlqvist, biografin Ego Girl. En bok som skulle komma att bli min bibel. Det kan låta konstigt och något överdrivet men jag mådde otroligt dåligt under den tiden och var nära att ge upp. Lämna denna jord för något jag trodde skulle vara bättre. Carolinas ord höll mig kvar. Ärliga ord. Ord som visade att alla gjorde fel men att alla kunde. Alla kan om dem vill. Det gav mig hopp. Peppade och gav mig styrka att kämpa. Jag kan utan att överdriva säga att Carolina, med hjälp av boken, räddade livet på mig. Jag är henne evigt tacksam. Jag har läst boken så många gånger att jag kan den utantill. Den är sönder lite här och var och är sådär personlig som den borde vara. Så fort jag känner att jag behöver bli peppad så läser jag ett kapitel eller tre och så känns det alltid lite bättre.


Carolina är en så otroligt varmhjärtad och god människa och jag blir alltid ledsen när jag hör människors bild av henne. Att hon skulle vara självupptagen, blåst eller andra negativa saker. Det är ju självklart att Carolina, precis som alla andra människor, har brister men jag skulle vilja påstå att hon är en av de mest perfekta människor jag någonsin mött. Inte bara för att hon är dödligt vacker. Jag anser att man nästan kan se godheten i Carolinas ögon. Hon kan visa och ge kärlek till människor på ett sätt som jag inte riktigt kan förklara men som jag verkligen beundrar.


För visst jag har mött henne. Flera gånger. Låt mig berätta om första gången:
Jag var med några vänner på ett regnigt Gröna Lund i början av September förra året för att se Charlotte Perrelli på sommarkrysset. Under repet nämnde programledaren Gry Forsell att "Gynning & Berg kommer att vara på plats i sändning" och jag trodde verkligen inte mina öron. Var så otroligt oförberedd. Jag kunde inte kontrollera mina reaktioner och började hyperventilera. Ska jag vara ärlig så har jag en total blackout mellan det att Gry nämnde det ovanstående till det att jag stod framför Carolina. Jag har fått berättat för mig att jag nästan svimmade och hyperventilerade i flera flera minuter. Men jag stod iallafall där framför Carolina. Skakade värre än ett asplöv i storm och berättade för henne precis hur det var. Carolina skrev samma dag detta på sin blogg:


"Jag träffade en tjej idag på Gröna Lund, hon darrade när hon hälsade på mig. Hon sa att utan mig hade hon inte levt. Det är svårt att ta in så stora ord. Men om du ligger där nu tjejen och du läser detta. Så vill jag att du ska veta att det du sa kommer jag aldrig att glömma. Det kommer jag spara i mitt hjärta för evigt. Sov Gott."


Och det är så jag skulle vilja beskriva Carolina. Någon som bryr sig. Efter detta möte har jag träffat Carolina fem gånger. Fem gånger som jag bär med mig i hjärtat. Carolina har bett taxin vänta bara för att få ge mig en kram. Och det är vid sådana tillfällen jag blir så otroligt frustrerad. Jag vill liksom berätta för världen att dem har fel. Att deras fördomar är just fördomar. Men jag gör inte det. Jag bryter bara ihop. Och gråter. För jag kan inget göra.


På dessa fem år som Carolina varit i rampljuset har hon gett ut tre böcker, varit programledare för flertalet stora tv-produktioner, släppt en parfym och dessutom driver hon en av Sveriges största bloggar. Hon målar fantastiska tavlor och jobbar alltid med nya projekt.


Jag beundrar Carolina med hela mitt hjärta och slutar aldrig förundras över vad hon lyckas med. Hon är utan tvekan min största inspirationskälla. Hon är så otroligt färgstark och lyckas hela tiden med nya saker. Kan Carolina så kan jag.



RSS 2.0