Egogiirl

Att skriva ner händelser såhär är svårt för man ger aldrig de där fantastiska ögonblicken rättvisa. Men mest för min egen skull ska jag ändå försöka mig på detta nu så att jag senare kan gå tillbaka, läsa och le.

När jag och Bon efter mycket om och men klev på bussen som skulle ta oss till Skövde hade tanken på att ”Nej, nu skiter jag i det här!” redan hälsat på in my mind ett antal gånger. Vi släpade otroligt mycket packning i snö och kyla. Så otroligt kallt, tungt och tidigt (vi mötte högst TVÅ personer på hela vägen!) och ingenting gick riktigt som vi ville. Jag trodde verkligen aldrig att vi skulle hinna med bussen och under den tiden som vi släpade oss till busshållplatsen kände jag bara en enorm hopplöshet.  Det var först som jag klev av bussen som jag insåg att det faktiskt var på riktigt. Det var nu resan började.

På resecentrum i Skövde väntade vi in Jennie och sen tog vi oss till tåget. Tågresan var ganska händelselös. Konduktören frågade om vi gillade rosa... Pfft, bara för att vi kör med uppstoppade rosa flamingos istället för chihuahuor? I Göteborg tog vi oss till hotellet, checkade in och dumpade lite stuff innan vi återigen begav oss ut i schlagergöteborg. Åter tillbaks till Nordstan där vi fick vänta på affärerna att öppna (nämnde jag att vi var där tidigt?) så vi kunde besöka 3 och fylla på vårat mobila internet.  Vi begav oss sen till Scandinavium där vi sprang runt och dunkade musik på högsta volym ett tag innan det blev kallt och vi bestämde oss för att inta McDonalds som ligger där. Perfekt att spana ifrån. Vi hade ett enda mål – träffa Alcazarerna.

Schlagerhysteri! Klicka för större!

Efter flera händelselösa timmar utan att det riktigt hänt något av värde skickade vi ett mess till bäste Tobbe som var på ”andra sidan” (alltså inne i arenan) och frågade lite om Alcazarerna. Snäll som han är kollade han upp när de skulle lämna arenan och vi fick veta att dem skulle stanna tills efter presskonferensen.  Vi insåg att vi skulle få vänta några timmar till så Bonnie och Jennie sprang iväg till hotellet för att hämta lite glömda saker.  Strax innan tre fick vi se någon som vi tyckte var fantastiskt lik Alcazars stylist Maggan så vi rusade ut. Det var Maggan och fina Andy! Vi sprang runt och det blev kramkalas! Tess kom strax efter och medan Andy & Bon diskuterade någon gick jag fram och hälsade på henne. Så mysigt att träffa dem igen och speciellt när de skiner upp som små barn när vi träffas! Lina var lite efter dem andra och kom när vi stod och pratade men när hon fick se oss utbrast hon ”Men här är ni ju!” och sken upp! Hon berättade att dem under gårdagen pratat om oss och ställt frågan var vi höll hus. Oj, vad det värmde att höra! Tessan fotade oss till sin blogg och vi gav dem fina flaggor som dem sen la ut bilder på i sina alcazarsbloggs. Det blev dock ett kort möte då dem var tvungna att gå på bussen. Vi stod utanför och dunkade Stay the night och när dem åkt bestämde vi oss för att gå till hotellet och värma oss en stund. Efter lite värmande, byte av strumpor och en helt galen filminspelning så kom vi fram till att vi borde äta. Sagt och gjort. Pizza blev det dagen till ära. Efter maten åkte vi till centralstationen och lämnade Jennie som skulle åka hem innan jag och B åkte bort till Valand där Välkomstfesten skulle hållas med målet att få träffa fina Jessica.

Vid det här laget snöade det för fullt ute och det väl också ganska kallt. Men vi höll ut även om jag för en stund tyckte att det kändes ganska hopplöst. Efter en stunds väntan kom busslast efter busslast med mellofolk och däribland också Jessica! Fina fina Jessica som tyckte att vi var fina och som tyckte att vi skulle gå och värma oss istället för att stå och frysa. Efter kram var hon tvungen att gå och vi höll med henne om att hon skulel gå in. Precis när vi sagt hejdå till Jessica vände vi oss och där kom Andreas. Vi hejade lite kort och Andy berättade att han hade sparkat tjejerna. Vi skrattade och han berättade sen att dem tog sån tid på sig för att få på sig kläder att han och managerMaria hade åkt i förväg.  När vi hade pratat med Andy bestämde vi oss för att inta Burger King där det var lite varmare än det var utomhus. En stund senare (efter att ha hejat på Tessan) tyckte vi att det räckte för dagen och vi åkte hem, duschade varmt och pratade och bloggade några timmar innan vi somnade efter en sinnessjukt lång dag.

Ikväll är det ett år sedan den här bilden togs. ETT ÅR! Det är ju helt sinnessjukt. Har jag gått runt och nynnat, sjungit och skrikit på Stay the Night i ett helt år? Stört.
Och juste, då fyllde jag 17. Idag fyller jag 18. Men lägg ingen energi på det. Idag är det Stay the Nights dag och jag är stolt över att få dela dagen med en så bra låt.